Att leda en häst är väl inte svårt!?💪🐴💣
Jan 13, 2024
Om "att vara bestämd“ med hästen😡
Det här blir en ganska lång reflexion om det där med att vara bestämd. För det ska man ju vara mot en häst, eller?!
Ibland sneglar jag på hästannonser. Ganska ofta står det ungefär så här:
Hästen behöver en människa som är bestämd då hon annars lätt tar över.
Känner du igen detta?
När jag läser att man måste vara bestämd så dyker det upp en bild i mitt huvud:
En tjej som flaxar med sina armar, "gör sig stor“, viftar möjligtvis med ledrepet så att karbinhaken slamra och eventuellt skrikar halvhögt att hästen nu äntligen ska följer efter. Typ. Du vet vad jag tänka på!
Ja, och den där tjejen i mitt huvud ser ut som jag när jag var liten. Vi skulle vara bestämda. Men vi visste inte vad som menades och vi var också ganska rädda för den där härliga, men gigantiska varelsen vid andra änden repet.
Visst ville lilla-jag att hästen följer mig ut ur hagen och till ryktplatsen. Men helst skulle den stanna var den var för jag var rädd att den trampa på mig.
Jag menade: Kom med mej! Men nejjjj, kom inte nära mig.
Ganska förvirrande faktiskt! Och inte bestämd.
Idag? Jag vill fortfarande undviker att hästen trampar på mig, absolut!!!!
Men nu har jag lärt mig att vara TYDLIGT med vad jag vill.
Jag talar om för hästen när den ska följer efter mig. Är den för nära vet jag vad jag kan göra. Göra på ett sätt som lär hästen vilken avstånd jag tycker är lagom. För hur ska hästen veta det?
Hur ska den ens veta att den är för nära när jag börjar vifta/skaka/skrika?
„Att vara bestämd“ är idag för mig att vara tydligt. Att veta vad jag vill. Att inte låter mig göra osäker när jag inte får det jag vill. Att ser till att hästen har en chans att uppfyller mina krav!
Och när jag nu exakt vet vad jag vill, då betyder det att jag måste hjälper hästen att göra det.
När det gäller exemplet med att hästen ska följer efter mig. Det ska sker på ett långt, slapp ledrep, med "bra“ avstånd, utan att nafsa efter gräs, utan att luktar på varenda liten myrstack som vi passera. Att stanna när jag stanna och att öka tempot när jag gör det.
JA, du läser rätt, jag beskriver en självklarhet. Skulle man tro.
Men jag ser många hästar som leds med jättekort rep, människorna hänger mer på repet än att går. Hästen äter gräs vid varje tillfälle. Inte helt ovanlig. Inte skamligt. Men obehaglig.
För mig kändes det jätteobehaglig att hänger på hästens grimskaft och inte veta om vi hamnar där jag tänkt mig eller om hästen dra mig till gräset.
Obehaglig att behöver all min kraft och tyngd för att leder hästen. Och ändå räckte det inte till när inte hästen var på humör.
Usch, vilka minnen!
Då behövde jag ett bättre sätt! Och det var inte ett steg och allt blev bra.
Det var många små moment som ändrades. Och nu går hästen "fint“. Jag använder ingen kraft alls längre! Jag vet precis vad jag vill. Nu är jag bestämd!🌟
Och - ja, det händer! - när det inte funkar jättebra längre, vet jag vilka steg jag måste fräscher upp. Jag har en inre säkerhet av att jag vet vad jag gör.
Det kallar jag för bestämd!
Jag anklagar inte armflaxande hästtjejer - jag vill att vi vuxna reflektera över hur vi själva gör och naturligtvis vad vi lär våra ungar!
Min „teknik“, min väg till ett bestämd sätt mot hästen är
🥳positiv förstärkning - jag träna mycket med beröm, kliar hästen och ja: matbelöning.
Jag har genom de senaste 10 år utvecklat och finslipat mitt eget sätt av klickerträning
❤️OCH
🥳negativ förstärkning - även om det låter negativ handlar det om efergift. Små signaler som släpps. Sedan 3 år är Cathrine Fodstad min tränare och mentor. Tack vare henne har jag kunnat väva ihop alla kunskapstrådar som jag har samlat på min genom mitt hästliv.
Kombinationen av både positiv förstärkning och negativ förstärkning är mina hästars och min lycka utan armflaxande! 🐴💖